Villingsbergs 250-åriga Järnbruksverksamhet

Villingsberg anlades av två Örebroättlingar, Hans Meinich och Peter Bohm, fick sina privilegier år 1646 på tvenne hammarsmedjor som uppbyggdes vid sjön Villingen på det nyupptagna hemmanet Villingskullen under Medskog i Knista socken och Sanna härad. 

Medskog

Medskog är den först bebyggda platsen av den gamla Boaskogen. Vid Smedskogamossen gick gamla väden fram till gården. Medskog, där Karl den IX enligt av de gamlas berättelser bytte hästar, när har red till Värmland. Ett studium av de gamla landskapshandlingar motsäger inte detta. "Medskouga" omtalades 1571 som ett "torp" under Riseberga kloster men redovisas något senare under decenniet som ett torp i kungens ägo. Medskog skall alltså ha varit "kungsgård" i slutet av 1500-talet. 1622 sägs Medskog ha 4 kor, 2 svin, 1 oxe, 1 kviga, 1 risbit, 5 getter samt utsäde 1 ½ tunna (ca 220 liter). "Midhskog" redovisas 1626 som ett knecktboställe. Så värst stor var inte familjen som levde här på Medskog. I slutet av 1620-talet och 1635 mantalsskrives här 5 personer. T.o.m. 1660 upptages Medskog i jordeböckerna under rubriken "Arv och egne hemman". 1670 anges det som "infanteri" (kronhemman). I 1694 års jordebok upplyses: "Överfördt Willingshammar". Medskog kallas i daglig tal för "herrgårds-" eller "torp"- Medskog. Var låg den gamla "kungsgården" ? Möjligen ger en karta från 1812 en viss vägledning., där "herrgårds" - Medskog beskrives på följande sätt: "Medskog ¼ dels Hemman i Knista socken. Åker och wret hvarpå Med-Sko Hemman å fordno warit nebyggt, innehåller..." På kartan finns också en husgrund inritat. En bit in i 1900-talet har här stått en lada. Innan området blev en del av skjutfältet fanns åker- eller ängsmark fattande ca 12 tunnland (ca 6 har).

Stam karta över Willingsbergs Stångjärns Bruk och Gård från 1805, åt höger Norhammar

Norhammar

Av den gamla Stångjärnshammaren finns kvar bara rester av murar till vattenrännan samt platsen för vattenhjulet. Omedelbart sydsydost om är hammarsmedja, rest av 15x11 m. I sydost och sydväst hörnet finns några stenar som utgör rest av grundmur. Området innanför grundmuren ligger något lägre än den omgivande terrängen och är rätt ojämn. Västra delen av smedjan har varit smältverk. Sydväst om hammarsmedjan ligger slagg på ett område med ca 20 m diam. Själva blåsverket eller bälgen har legat på andra sidan ån, men någon rest efter den finns inte. 3 m sydsydost om är Järnboden, lämning efter, 7x7 m och utgörs av en ca 0.4 m fördjupning. Inifrån synes rest av grundmuren runt hela boden utom i nordöst del där troligen dörren varit. Möjligen kan det ha varit en dörr i sydväst sidan också. Ca 20 m sydöst om är kolbod, rest av 27x11 m. Rest av hela muren finns ca 1.2 br och 0.4-1.2 m h. Boden har bestått av två rum rest av mellanvägg finns vilken utgöres av en ca 1.5 m br och 0.5 m h övertorvad stenvall. Två ingångar. Muren är beväxt med några yngre björkar och rönnar.

Mästare och smeder i Norhammarn

Anders Seljat som 1715 kallas Hindersson och anges som mästare vid Nohlhammaren (1681-1728). I husförhörslängden för 1783-88 omnämnes Peter Hane i Norhammaren som "mäster". Under Norhammarens smidesrörelse förutom en gren av släkten Hane bodde där också smidesmästarna Stålnacke, Bäckström, Lekman, Sandberg och Warg. Under senare delen av 1800-talet fanns där mästare och smeder med namn som Björn, Greijer, Boström, Fredbäck, Dahlman, Hellström och Broms. Den siste av brukets dagkarlar som var bosatt i en av smedbostäderna, numera riven, var Johan Asplund, född 1870, far till Algot Asplund.   

Stångjärnsbruket fick sitt tackjärn från en masugn vid Snöbergshyttan (1634-1880) som i sin tur fick järnmalmen från Dalkasbergs gruvor. Villingsbergs bruk ägde 10% av Dalkarsbergs gruvbolag under 1800-talet. Från Snöbergshyttan kördes tackjärnet med hästtransport den s.k. "Hyttvägen" förbi Älgsimstorp ned till Stångjärnshammare i Villingsberg, där det vidarebearbetade till stångjärn.

Skiss av masugn.

Masugn (Hobe Ofen) kallas en av de största smältugnar, varuti tackjärn uti flytande form tillverkas af järnmalmer, med tillhjälp af mycket stark bläster, och uti en 12 till 15 alnars (7 till 9 m) hög ugnspipa, varuti hettan drivfdes till långt högre grad än uti någon annan ugn. Denne starka hettan gör at järnet här måste bli flytande, varemot det uti smärre ugnar och med svagare hetta icke erhålles annorlunda än uti ihop rusade klumpar, färskor, eller smältor. Uti denna omständighet, at få järnet flytande och at inom et dygn kunna med 4, eller 5 arbetskarlar åstadkomma 16 till 20 skeppund (3,1 till 3,9 ton) tackjärn, är en masugn förnämligast skild ifrån alla andra ugnar och smältningssätt, till järnets erhållande utur dess malmer, såsom: Myrjärnsverk- eller Blästerverk, Flossugnar, Blaufeuer- Lupp- eller Stycke-ugnar.

Stångjärnshammare därmed menas väl i allmänhet hela smedjan med hammare, härdar och all tillhörande byggnad, som tjänar för stångjärns tillverkande. Hammarsmedja heter egentligen den verkstad, eller smedja, varuti stångjärn tillverkas av tackjärn genom smältning uti tjenlig härd.

I Villingsberg har funnits två Stångjärnshammare och en i Norhammar.

1646 anlades den första Stångjärnshammarna i Villingsberg och den andra i Norhammar och då kallades bruket "Willings Hambrar".

1656 köpte rådmannen Albrecht Funk såväl Villingshambrarna och Norhammaren, och man började nu tala om "Funkhamrarna". Bruksgränserna vidgades genom tillskott av kronoallmänningar, och Funk kom att disponera marker ända från Velamshyttan i söder till Stråsjön och Snöbergshyttan i norr. Villingsberg gick en storhetstid till mötes - årsproduktionen ökade till 1000 skeppund (ca 200 000 ton) stångjärn. Fältmarskalken Carl Gustav Rehnkiöld, denne berömda karoliner krigare var av förståeliga skäl oftast borta från Villingsberg. I många år befann han sig i rysk fångenskap. Hans förvaltare i Villingsberg var Daniel Robsahm, som vid flera tillfällen skulle låta tala om sig vid tingsrätten i Karlskoga.

 1722 såldes bruket till Bengt Erland Hofsten, och verksamheten vid Villingsberg gick in i en ny fas utan släktmässig koppling till dem som en gång startat hammarbruket.

Sten Erland Hofsten anlade vid Villingsberg runt 1850 den tredje Stångjärnshammare, samt stålugn, platsen där den gamla kvarnen fanns.

Skiss av knipphammare

Knipphammare kallas en sådan liten hammare, som drifves med vattenhjul och hvarunder stångjärn, eller stål, smidas till hvarjehanda smärre arbeten, eller ämnen, såsom Band- och Bultjärn, Sänksmide, Skyfflar, Spadar, Liar, Kling-och Knif-ämnen, med mycket mera. Under detta namn förstås i allmänhet ej allenast själva hammaren, utan ock smedjan tillika, hvaruti hammaren med alt dess tillbehör är inrättad. Se härom ordet Knipphammare-ställning.

Dessa hamrar, som ej böra vara tyngre än 15 lispund, men väl därunder, drivs med stållagde järnkuggar på hjulstocken, som nedtrycka Stjerten, eller Svansen, af hammarskaftet bakför hylsten, och på det sättet åstadkomma hammarens upplyftning och snälla gång. I anledning därav kallas de även Stjert-eller Svanshamrar. Själva hammarens skapnad förklaras med ritning under ordet Spikhammare. Uti Tyskland kallas de Zainhammer, emedan de mest brukas till smala tenars räckning. 

Räckhammare är ej annat än en kniphammare, men får egentligen detta namn, då den förnemligast brukas til stångjärns uträckning uti allehanda smala tenar, efter åtskillige tålkar, eller schamplouner, för klensmeder, vid manufacturier, för spiksmide, eller för järntrådragerier, m.m. Skillnaden uti inrättning för sådana hamrar består endast uti olika tyngd och skapnad af hammare och städ, samt at de merendels äro undantagne ifrån den bevillning, som betalas för de kniphamrar, varunder tillverkningen av järnsmide eller stål ensamt kan förfärdigas till köpmansvara.

Räckare kallas vid vallonsmide den smeden, som endast har at sköta järn-luppens utsmidning til stång, sedan den kommit ifrån smältaren. Därtill tillhör då en särskilt värmnings- eller Räckare-härd, och arbetet skötes då av en räckare-mästare och en räckare-dräng, med var sin goujar, eller koldräng. 

Räckhammare

Genom Kungliga brev av den 11 oktober 1836 erhöll Villingsbergs bruk, som av fem härdar endast använde fyra, på vilka det privilegierade smidet uppgick till 450 skeppund stångjärn på varje härd, rätt "att under innevarande Smidesår wågföra så mycket som vid bruket utsmidas kan", emot erläggande av dubbel hammarskatt för den del av tillverkningen som översteg det privilegierade smidet. Den obegagnade härden skulle inte få användas. Beslutet förnyades 1837 och 1838. 1839 tillät Bergskollegiet "600 Skeppunds smidestillökning mot 9 skeppunds hammarskatt". 

Hammarskatt heter den avgift, som av hammarsmidet till Kongl. Maj:t och Kronan erlägges, utgörande et skeppund stångjärn på varje 100:de. Således har et bruk, som blivit privilegierad, till exempel, på 400 skeppunds smide, 4 skeppunds hammarskatt, et med 250 skeppunds smide, 2 ½ skeppunds hammarskatt o.s.v. Men vid frälsebruk är hammarskatten allenast et skeppund av 115. Då på sådant sätt blivit ägare av stångjärnshamrar tillåtit att, efter hammarskatt, smida et visst skeppundtal årligen, är allt det, som däröver tillverkas, vilket Översmide kallas, olovligt och confiscabelt, enligt flera i detta ämne utkomne Kongl. 

Järnboden och mistolpar

Järnboden har man hittat flera gamla brukets järnstemplar. En av Hoftstenarnas stempel HvB är bevarats i herrgården som minnet av järnbrukstiden.

Brukets stämplar

Allt stångjärn var märkt med stämpel som angav dess ursprung. Detta gällde även tackjärnet. Här nedan skall  nämnas några av de viktigare årtalen då Bergskollegiet godkänt nya stämplar.

1735 32/9 sägs i en resolution att bruket tillåtits ändra "Stämpelen och hädanefter bruka märket BvH till Stångjernets märkande wid thetta Bruk", 1846 19/10 sägs att bruket begärt "att vid tvänne af de fem vid Bruket befintliga Tyskhärdar få införa Lancashire-  smidesmethoden, samt att för en del af derstädes tillverkat Stångjern begagna bistämpeln "Ståljern". Bruket erhöll  tillåtelse att jämte bruksstämpeln få begagna bistämpeln för en de av smidet. 1853 15/12: "må alternativt med Brukets Huvudsstämpel begagnas dels stämpeln W-g dels EvH".  855 21/6: "Snöbergshyttans Tackjern må märkas med stämplarna BvH eller EvH". Tackjärnet vid Snöbergshyttan märktes annars SBH. 1856 25/2: "skäligt tillåta att den för en del af Stångsjernstillverkningen vid nämda Bruk antagne Stämpeln EvH jämväl må för en del af Ståltillverkningen derstädes begagnas". Kommerskollegiums resolutioner (efter ansökan av bruksäg Yngström). 1870 9/2: "hädanefter såsom stämpel jämväl använda märket Y", 1875 2/11: Bruket tilläts att hädanefter såsom bistämpel använda märket "Lancashire Swedish"    

Allt vid hammarsmidet tillverkat stångjärn forslades antingen till Kristinehamn eller Örebro för att vägas och kvalitetskontrolleras. Till Örebro forslades 1840 158 skeppund (237 ton)  f v b över Hjälmaren och Mälaren till en uppköpare i Stockholm. Den största delen av stångjärnet forslades dock till Kristinehamn. Transporten dit gick både till lands och sjöss. Första etappen gick med hästforor till Björkborn i Karlskoga. Här vidtog båt transport uppför Timsälven genom sjön till Knappfors, där omlastning skedde och järnet på hästdragna vagnar kördes förbi vattenfallet till Alkvettern. Där lastades det åter på båtar och fördes via Alkvettern, Frövettern, Ullvettern, Hyttsjön och Bergsjön till omlastningsplatsen vid Sjöändan, där ännu en omlastning till till hästfora ägde rum för vidare befordran. 1840 ersattes den hästanspända transporten vid Sjöändan med järnvägstransport. Stångjärnet gick sedan vidare till kunder i Göteborg.   

Järnvågen och kvalitetskontroll från Kristinehamn. Tecknad av K.Sundberg 

1840 fans eller arbetade på bruket 272 personer, därav 14 personer på herrgården. Torpbebyggelsen var med vissa undantag lokaliserad till ett område med en mils radie från herrgården. De som bodde i torpen var skyldiga att kola för brukets räkning och genom torpens spridning hade de också nära till sina arbetsplatser. Smederna och deras "hjälpare" bodde inom själva bruksområdet. Arbetet där pågick i 12-timmarsskift dygnet runt. Jordbruket var av liten omfattning och kunde inte på långt när tillgodose befolkningens behov. Spannmål och jordbruksprodukter fick därför inköpas av bönderna på Närkes--slätten av brukets förvaltare eller patron för att sedan säljas till brukets underlydande. Den mest rörliga arbetskraften utgjordes av pigor och drängar medan smeder och kolare var mera bofasta.

 I rangordningen bland brukets folk kom inspektören närmast under brukspatronen. Sedan följde bokhållaren och skogsförvaltaren. Särskild trädgårdsmästaren fanns anställd liksom mjölaren. Den sist nämnde kunde också vara brukets snickare. Bland det övriga arbetsfolket stod mästersmederna högst. Deras jordlotter och lön räckte till för att de skulle kunna hålla egna drängar och pigor. De kunde dessutom erhålla "överkol" av bruket. Smältare, järnräckare och stålbrännare kunde också ha eget husfolk liksom torparna. Beträffande de sociala förhållandena kan anmärkas att uttjänta arbetare, arbetsförmögna och änkor erhöll ett visst understöd. 

Såg

Såg tycks ha funnits vid Villingsberg allt sedan hamrarna anlades. Södra delen av forsen var en enbladig såg där man sågade virke för brukets behov. Väster om sågen vid bruksgatan låg även virkeshus för brukets behov. Från 1880 fanns dock ingen såg vid bruket, den låg vid Våtsjön.

 I ett lexikon från 1882-83 omtalas Våtsjötorps såg som tillhörande Villingsberg, taxeringsvärde 5 000 kr. I bergstingsrätten domböcker under 1800-talet omnämnes antalet sågade stocker vid bergslagens sågar. Vissa år stod sågarna i Villingsberg och Valåsen stilla.

Kvarnen och mjölnare

Brukets förvaltare, inspektor eller brukspatron inköpte spanmål från Närkes-bönderna, vilken sedan såldes till de underlydande. Man får därför förutsätta att ett spanmåls- eller sädesmagasin hade upplåtits för detta ändamål. Denna lokal skulle alltså vara brukets första handelsbod. Det är känt att lönen under Yngströms tid betalades ut in natura, varför troligen någon form av avräkningssystem reglerade arbetsfolkets uttag av naturalönen. Det är också känt att vissa varor som ägg, smör och tobak tillhandlahölls i stugorna. Villingsbergs kvarn fanns redan 1704 enl. en karta upprättad av fältmarskalkinnan Elisabet Funks begäran. Kvarnen var först placerad på västra stranden av ån och 1796 flyttats till motsatta stranden. Kvarnen med sina kvarnkamrar var en träffpunkt för brukets arbetare och torpare som då och då hade ärenden till kvarnen för att mala sin spannmål och som även utgjorde en del av lönen. Mjölnarna var som regel duktiga snickare och hade ibland en mindre snickeriverkstad i eller i anslutning till kvarnkammaren. I en gammal kassabok från Villingsberg kan man läsa att Mjölnaren Anders Hultgren i oktober 1790 tillverkat en barnstol till familjen Hofsten på Herrgården samt en likkista till Erik Hansson i Köraretorp 

Bild från 1919 på den sista mjölnaren David Larsson med sina söner f.v. Nils, Hans och Klas.

Den siste mjölnare var David Larsson som 1947 avslutade den långa kvarn verksamheten. Även han var en skicklig snickare som på lediga stunder tillverkade både möbler och lättrodda ekor i sin kvarnkammare.

Mjölnarelängd 1783 - 1947

1783 - 1795 Anders Hultgren

1796 - 1811 --- 

1812 - 1820 Henrik (Hindrik) Gellerstedt 

1821 - 1825 Nils Jönsson 1

826 - 1830 ---  

1831 - 1835 Carl Andersson  

I husförhörslängd 1851 - 1855 omnämns f mjölnaren Sven Andersson

I mantalslängd 1850 omnämns f mjölnaren Carlström, Carl Furustedt, samt And Petter Carlström                           

1862 - 1866 Olaf Jansson (Medskog) 

1867 - 1868 Håkan Riis 

1869 C W Frödin

1870 Helsing

1872 - 1901 Petter Qvist, var också snickare.

1876 finns han också antecknad som sågare.

1901 - 1911 Karl Asplund

1911 - 1947 David Larsson   

1955 revs kvarnen i samband ny dragning av E-18 genom Byn. Den gamla kvarnens stora vattenhjul finns idag  upprättat som ett minnesmärke intill forsen där kvarnen stod, platsen fungerar även som       rastplats.Upprättande av  platsen har anordnats i samarbete mellan Karlskoga hembygdsförening, A9:s personalavdelning och inte minst  Mjölnar Davids son Hans Davidsson.

Nedan tidningsartiklar, PDF fil 3 sidor, om sista mjölnaren och från invigningen det återuppbyggda vattenhjulet i Villingsberg                                                      

Hofstenarna.

Sedan 1722 var bruket i släkten Hofstens ägo. Den första ägaren till Villingsberg inom den välkända bonde- prästsläkten från Köla i Värmland var Bengt Hofsten, född 1689 och adlad 1726. I sitt äktenskap med Ingrid Brita Kolthoff, född 1701, hade han två söner av vilka Erland den äldste, föddes 1719 och sedermera, vid faderns död 1752, ärvde Villingsberg. Erland utökade bruksrörelsen med bergsmanshemmanet Valåsen samt Riseberga. Hans son, född 1759, fick också namnet Erland. Vid faderns död delades Villingsberg jämte Riseberga mellan Erland och hans syster. Fram till 1800 skulle Erlands boda söner Erland och Hinrik, födda 1781 och 1785, växa upp på Villingsberg, men sedan skildes deras vägar. Hinric lämnade bruksmiljön för att i stället bli registrator i Kristinehamn. Under åren 1816-1833 var han bosatt på Övre Östa i Närke. Erland blev kvar på Villingsberg tillsammans med sin mor. Han skötte bruket tillsammans med inspektorerna Rundberg och Roman, vilka i likhet med sina föregångare tycks ha haft en självständig ställning och betydande befogenheter. Efter 1812 utsågs Erland till häradsdomare och omkring 1820 till häradshövding. 1834 skulle han och brodern Hinric byta vistelseorter. Erland flyttade till Övre Östa med sin familj och Hinric kom nu till Villingsberg där modern fortfarande var bosatt. I januari 1834 dog Hinric på Villingsberg och efterlämnade som arvinge sonen Sten Erland von Hofsten, född 1816. Det är oklart när Sten Erland tillträde förvaltningen av bruket. Han skulle välja den militära banan och bli löjtnant vid regementet i Örebro 1843.

1844 ansöker brukspatronen G E af Geijerstam om att få anlägga en stålugn med oinskränkt tillverkningsrätt samt   en knipphammare jämte spikhammare vid Villingsberg. Bergskollegiet företog i augusti samma år en undersökning varav framgick att bruket ägde 15188 tunnland (ca 7500 har) skog, av vilka dock 5754 tunnland (ca 2800 har) var avsedda för tackjärnsblåsning. Den återstående skogsarealen ansågs ge 5 tunnor kol/tunnland (1,46 m³/har), vilket den sökta stålugnen bedömdes som fullt tillräckligt. För knipp- och spikhammarens behov ansåg undersökningsmännen kolbehovet dessbättre kunna säkerställas

"genom köp av skogsägande Hemmans-åboer i orten erhållas, som enligt Bruks böckerna köpekolen vid bruket under de tio sistförlutna åren i medeltal utgjort 812 läster (1607,76 m³) årligen". (Läst: Rymdmått för träkol. 19,8 hektoliter. En hektoliter = 100 liter). Vidare uppgavs att "platsen för Stål-ugnen var utsedd på ett Bruket tillhörande gärde, och vid en där bredvid,på några hundrade alnar dedom Stångjerns-Smedjan befintlig, förut till en husbehovsqwarn begagnad damm, ärnade Bruksägarna anlägga Knipp- och Spikhammarstocken, varemot undersökningsmännen funnit något hinder icke möta, enär dammen ej behövde förändras och marken däromkring dessutom Bruket tillhörde". Ansökan beviljades.

Sten Erland von Hofsten skulle gå till historien som en av de mest populära brukspatronerna på Villingsberg. I ett dokument från 1847 omnämnes han som disponent och delägare. Bruket upplevde nu en glansperiod. Ett flertal av de hus som finns kvar byggdes. För att gårdsfolket skulle slippa gå den långa vägen till Knista kyrka började han uppföra ett brukskapell , men detta blev aldrig färdigt. Man kom inte längre än till stengrund för det planerade bygget, varför bygget stannade av är oklart men Villingsbergs bruk såldes 1856 till CJ Yngström och nye brukspatron kanske inte ansåg det befogat med ett brukskapell. Stengrunden är belägen på nordvästra sidan av Villingsbergskullen, av placeringen att döma så var det nog tänkt att kapellet skulle synas från stora delar av byn. Politiskt aktiv var Sten Erland von Hofsten också invald i riksdagens 1:a kammare. Har var intresserad av dåtidens nya kommunikationssätt, järnvägen, och var ledamot i styrelsen för den järnväg som skulle bli landets första och som avsåg sträcken Nora - Ervalla - Skebäck. Han tog avsked från Nerikes regemente 1846.

Det rådde sorg bland brukets folk den dag Hofsten sålde Villingsberg till C J Yngström. Året var 1856. Hofsten hade varit frikostig mot sina uderlydande. Erik Ersson, född 1811 och en tid bosatt vid Snöbergshyttan, berättar:

" Min far var brukare ve Villingsbärg å feck när han vart gammal ett torp så han kunne fö två kor, å där bodde han fritt å feck sä å patron og, så han hadde`t så bra på gamla dar. Si patron tyckte så mycket um far min, ska ja säja så han var go imot´en. Men sen när han sålde Villingsbärg te Yngström, då feck gubbstackarn betala skatt för torpe å inte kunne han betala skatten, så Yngström tog korna ifrån`en. - Di sa att patron Hofsten allt ångra att han gjole sej å mä Villingsbärg. Ja, dä va ett gods så dä räckte te, å tocka skogar sen, di där gruvskogar di kallar, dä va en så gröm, så grömskog så uj, uj uj. Di sa att Yngström betalte hela egendomen mä skog." 

Bruket under Yngströms tid

1856 såldes Villingsber till Carl Johan Yngström, född19/7 1814 som son till en fattig gruvfogde i Persberg i Värmland. Yngström har ansetts som den förste moderna brukspatronen i Bergslagen. Han var affärsman, kunnig yrkesman och en fordrande arbetsgivare. Kl 4 på morgonen skulle det ryka ur skorstenarna i brukets stugor. Var det då mörkt och tyst i en stuga bankade brukspatronen snart på dörren och undrade vad som stod på. Tidigare har antytts att Yngström skulle ha finansierat köpet av Villingsberg genom avverkning av brukets skog. Andra har berättat liknande historier. Hur det nu än ligger till med den saken, så värderades Erland Hofstens andel av bruket till 800 000 Rd. Sedan befintliga inteckningar borträknats hade Yngström och hans maka att till honom vid tillträdet den 1/11 1856 erlägga 150 000 Rd, den 1/11 1857 samma belopp samt därefter under en 10-årsperiod 30 000 Rd varje år, tills i runda tal 750 000 Rd hade erlagts i riksmynt jämte 5% ränta på oguldet belopp. För änkefru Anna Lovisa von Hofsten andel erlade Yngström 40 211 riksdaler, inventarierna ej medräknade. För ytterligare tiotusen riksdaler riksmynt tillhandlade sig Yngström fröken Christina S Rudenschölds andel av bruket. I köpet av egendomen ingick bl a Villingsbergs skattlagda kvarn med tre par stenar, brukets husbehovs såg, Velamshyttans finbladiga såg och 3/5 i Snöbergshyttans såg. Vidare ingick andelar i Dalkasberg och Stribergs Norra Gruv AB, V:a Viker, Åsboberg och Hasselkulla gruvor samt andelar i Snöbergshyttans, Klunkhyttans och Mullhyttans masugnar.

Med sin hustru Louise Berggren, född1833 som dotter till en förmögen brukspatron, skulle Yngström få tolv barn. 1870 tillköpte han Ölsboda samt 1882 Valåsen, där han sedan skulle vara bosatt till sin bortgång 1907. Genom arv på hustruns sida hade han 1878 blivit ägare till Saxåns bruk, och tillsammans med de övriga bruksdelarna bildades 1885 Villingsbergs bruk. Tanken på att utöka sin vidsträckta egendom tycks ständigt ha funnits hos Yngström. Han hade rykte att om sig att på ett eller annat sätt försöka komma över de omkringliggande gårdarna och torpen. En gång skall han ha skickat en dräng att ropa på ett torp vid Abborrtjärn, som gick på aktion. Drängen kom tillbaka och omtalade att torpet hade gått bort till en annan köpare för ett bud, som log tio kr högre än det drängen hade fullmakt att bjuda. "Det gör inget, han gör snart konkurs", blev Yngströms svar.

Yngström var ordförande i kommunalstämman i Knista socken 1863-1866. Han intresserade sig för järnvägsbyggen genom skogarna vid foten av Kilsbergen. 1876 placerar han 50 riksdaler som en grundplåt på ett konto i en bank i Örebro, avseende Örebro-Bofors järnvägsaktiebolag. Planerna kom aldrig till utförande, men att de var förankrade i allmänhetens medvetande visar ett brev från 1875, skrivet av Erik Jonsson i Sundet, Våtsjötorp till en bror emigrerat till Amerika. Beskrivaren berättar att det är på tal att en järnväg ska byggas mellan Bofors och Örebro och menar att brodern borde komma hem och bli banvakt där.

Yngström var en av de främsta intressenterna i Vikern-Möckelns järnväg, som öppnades för godstrafik. 1885 inköptes alla aktier i denna järnväg av konkurrenter. I november 1907 gick sista tågsättet på denna linje. Yngström försökte då köpa upp egendom tillhörig järnvägen, men Uldsmedhyttans bruk förekom honom . (Friden Israelsson).

Också Villingsberg skulle under slutet av 1800-talet drabbas av bruksdöden. Produktionen av "smältstycken och jern" sjönk från 1883. 1894 låg verksamheten ett år nere. Den återupptogs under början av 1894 för att vid årets slut helt upphöra. Det s k "svartsmidet", smide för brukets egna behov skulle dock fortsätta.   

Från hembygdsarkivet, Karlskoga.   

I husförhörslängder 1769-1776 avseende Villingsbergs bruk omnämnes. Elias Jonsson Hane, född 1740 Knista. Bruksskräddaren Peter Hane, född 1747 från Vintrosa. Nordhammaren Peter Hane, född 1739 från Carlskoga. I längden för 1783-88 omnämnes Peter Hane i Norhammaren som "mäster". 1796-1800 finns en Jacob Hane, född 1722 i Knista, skriven på "Krogen". Möjligen är han sräddarlärling.   På Norhammaren har samma period funnits "mäst.skrädd." Elias Hane, född 1770. I en dödboksnotis i Knista den 1 april 1771 sägs: "Gamle smeden mäster Jonas Eliasson Hanes hustru Margareta Andersdotter Siljard", etc. Det finns här alltså en förbindelse mellan de båda släkterna Hane och Ziljat. I mantalslängden 1863 för Villingsberg återfinnes mäster (smeden) Carl Wilhelm Hane, född 1827 och bosatt på torpet Sinai. En av hans ättlingar är f. verkmästaren i Bofors och välkända medlem i orkestern "Dixie" på 40-talet Nils Hane. Olika former av namnet förekommer: Seljat, Siljard och Sillard. Förta gången Seljat förekommer är i mantalslängden 1713 för Lekebergslagen, Knista. Två bröder finns då upptagna där: Lars, som är ogift och lärodräng vid Villingsberg, och Anders, som 1715 kallas Hindersson och anges som mästera vid Nohlhammaren (1681-1728) En son till Lars, Anders Larsson, född 1727 kallas i dödboken (Finnerödja) för Siljard. Mäster Lars Henriksson dog 1758 i Villingsberg. Far till Anders Henriksson var smeden Henrik Silliakson., under åren 1679-1691 anställd hos brukspatronen Ysing vid Valåsen, sedermera anställd vid Villingsberg och död 1704. Utdredning angående släkten i hembygdsarkivet, Karlskoga.                        

Torparna under bruket

(Arbetet pågår)

Skolgång

(Arbetet pågår)

Kraftkarlar och profiler

Under brukets långa historia har det säkert funnits många kraftkarlar och personligheter på Villingsberg som låtit tala om sig hävderna. Så avled exempelvis i oktober 1727 82-årige Jon Andersson i Nordändan "som allenast en gång varit gift och haft 17 barn". Andra inte att förglömma är Karl Gustaf Dufva (1840-1937) och makan Anna Charlotta Ersdotter (1841-1927) som tillsammans ficj 13 barn. "Patron Yngström var" underströk Dufva, "en rejäl och rättskffens man, som på bästa sätt sörjde för sina underlydandes bästa". En broder till Karl Gustav var Jan Peter, född1832. Släkten Dufva härstammar från smeder i Undenäs. En annan släkt, vittförgrenad i Villingsberg, är Hagbergs. Denna släkt har anor i Knista desan slutet av 1700-talet på svärdssidan. På mödernet härstammar den från Erik Hagberg (1863-1956) i Karlskoga. En annan gammal Villingsbergssläkt bär namnet Hane. 

Övriga platser: Varggrop, avrättningsplats, Rövareberg o.s.v.

(Arbetet pågår)