1900-talet

Taxi i Villingsberg

År 1925 fick Villingsberg den första taxibilen eller en Trafikbil, som det hette på den tiden, en T-Ford 1924. Den lyckliga ägaren till T-Forden var Harry Ahl, född 7/8 1900, från ---?                                                                         Samma år, den 14 oktober 1925 föddes Harrys son, Harry Arnold Ahl. Arnold blev en av Villingsbergs kända personligheter under 1900-talet och början av 2000-talet. Arnold dog hösten 2016.

Efter några år bytte Harry Ahl sin Ford till Chervolet 1930 årsmodell.  

Efter "lumpen" 1946 tog Arnold körkortet och ett par år senare även trafikkortet och körde timmerbilar åt olika åkerier men även Nilssons åkeri i Villingsberg. 

Familjen Ahl flyttar till Villingsberg 1958 och samma år köper Arnold sin första taxi, "Trafikbil" som det står på skylten ovan registreringsskylten, Desoto 1953, som blev den sista stationera taxin i Villingsberg. Arnolds hustru, Ann-Marie Ahl, född den 26 januari 1930, tog körkortet 1962 och trafikkortet 1969, och även hon körde taxi under vissa tider.

Nilssons Åkeri i Villingsberg

Som tidigare omnämnds blev nu skogsavverkning, virkessågning med hyvleri och flottning till ett vanlig inslag i det dagliga livet under Domänverkets ägare tid. Kolare ersattes nu skogshuggare och hästkarlar som körde virket fram till större vägar, därifrån kördes virket med de första timmerbilar, som man byggde om själv från vanliga lastbilar till timmerbil, till flottningsplatser vid Våtsjön.  Nuvarande Våtsjön restaurangens och Villingsbergs campingens stränder var dåtidens flottningsplatser.

En av Nilssons första timmerbilar med vajervinsch. 

John Nilsson kom med sin bror till Villingsberg 1936 och innan man hade hunnit bygga arbetar bostäder för skogshuggare bodde bröderna i Östra Backen. Senare fick John och hans hustru, Gunli, arrendera Hagen som familjen köpte efter några år senare av Domänverket och är fortvarande släkten Nilsson ägo i tredje generation. Enligt hyreskontraktet måste familjen skaffa djur att hålla betesmarker rent runt om torpet.

 En bild på John och kossan "Belinda" från början av 1940-talet.

John startade "John Nilssons Åkeri" med hemgjorda timmerbil och ägde senare flera timmer- och lastbilar. Vintrarna plogade han Domänverkets vägar och även i byn Villingsberg.

För i tiden fick man lasta massavirke för hand. Här på bilden ovan står Arnold på vägen, en praktikant på massaveds högen och en annan känd personlighet från Villingsberg, Arne Gustavsson uppe på timmerbilen, mer känd som "Hägg-Arne", han var legent redan han levde.

Åkeriet växte och hade anställda som även tidigare nämnd "Hägg-Arne" som var anställd tills han pensionerade och Arnold Ahl innan han började med egen taxirörelse.

Efter John tog sonen Åke Nilsson över åkeriet. Nu var timmerbilar moderniserade med kran att lasta virket och timmerflottningstiden var över. Vägarna var bättre och virket kördes direkt till sågverket. Åke var även intresserad av travsport och ägde några travhästar med varierande resultat 

Halvarstorp arrenderades ut under några år efter att Åke hade flyttat till Degerfors, men sedan köpte huset sonen, Jonas Nilsson, som är ägare i tredje generation för Hagen och Nilssons Åkeri i Villingsberg

Kronoparken Villingsberg byter ägare

Enligt statsmakternas beslut uppläts år 1944 ett område om sammanlagt 10.000 har och kronoparkerna Villingsberg, Garphyttan och Tysslinge till skutfält för Kungl. Bergslagens artilleriregemente. Som förläggningsområde till skytfältet överläts samtidigt med äganderätt för lantförsvaret, Villingsbergs herrgård med ett markområde om 215 har att förvaltas av chefen för A9. Tre år senare förklarades huvudbyggnaden som statligt byggnadsminne och 1955 utvidgades byggnadsminnet till att omfatta även förråd, två magasin, lusthuset och ett f.d. avträde. Även den omgivande marken och de båda bruksdammarna införlivades då i byggnadsminnet.

Hammarsmedjam och en del andra byggnader som hörde till järnhanteringen är borta idag, men ett stort antal övriga byggnader från brukstiden är bevarade. All mark och bebyggelse som hörde till det gamla bruket ägs och förvaltas idag av Fortifikationsverket. 

Början av 50-talet byggdes tre hus på Stenbäckslyckan, sen fortsatte bygget om kronjägare bostad och planerades ytterligare tre hus i Hagen, mellan "Mjölarhuset" och Halvarsbyn.

En tidnings artikel mitten av 1950-talet skriver om Villingsbergs modernisering:                         "Villingsberg vid Riksnian är trots bygdens modernisering en idyll långa stycken, men det är dock en bergslags by som omdanats ganska mycket. De idyller, man nu finner kvar, är den gamla herrgårdsbyggnaden och några andra trähus, bl. a. det lilla metodistkapellet som torde vara Närkes minsta. Drar man jämförelser med 1800-talet så är det mycket som numera saknas. Villingsberg var då ett järnbruk, nu är det garnisonsort och ett slags skogsindustricentrum", 

Tidningen forsätter så här: "Byggdens huvudindustri är sågverket med hyvleri vid sidan om herrgården. Där träffar man "Simon i Håkas" som nu är sågverksarbetare men förr liksom många andra var kronoarrendator och torpare den jord som senare blev skjutfälld. Simon Johansson var bland de sista arrendatorerna som evakuerades från sitt gamla ställe och breddes nytt hem i de av revirets uppförda bostadshusen i Villingaberg.                                                                                                                 Flertalet av dem som flyttades var inte glada åt denna reform, de gamla torvorna där de haft sitt landbruk och funnit sin försörjning var kära, det förstår man. Nu har det dock svunnit 10-tals år sedan dess och har hunnit acklimatisera sig, man går till sitt arbete på morgon vid sågverk eller ute i skogen och slår sig till ro i moderna bostäder, när kvällen kommer.                                                                       Två bostadshus från arrendators tiden finns kvar ehuru de inte står på sina ursprungliga platser utan flyttas till Villingsberg. Det är Berga och S. Tolsboda som i samband med militariseringen av Villingsberg blev bostäder för förrådspersonal. Det ståtliga corps de logiet, som nu är officersmäss och kanslihus, står kvar - till sitt yttre i stort sett oförändrat. En välskött gräsmatta och dito grusväg ger vid grinden ett intryck av en vacker kulturminnesbyggnad som fått ett par för sitt nuvarande ändamål symboliska kanoner vid ingången".

Bastu

 Veckans höjdpunkt är fredag eftermiddag/kväll då man går till bastun vid Villingens strand, man bastar och diskuterar allt som har hänt under veckan. Bastun har funnits där länge och enligt överenskommelse med de gamla och nya ägare får byborna basta där varje fredag och det gör man där även idag.  

Gamla stenbro över Villingsälven och kvarnen i bakgrunden.

Livet i byn går vidare. Domänverket avverkar skogar och bygger fler hus för skogshuggare. 

Men snart kommer den vackra Villingsbergs landbygdsidyllen få ett nytt ansikte. Den gamla stenbron, som har stått där över 150 år, kommer att rivas. Bron och vägen byggdes slutet på 1700-talet för att leda bort trafiken från det första landsvägen förbi herrgården och hammarsmedjan. Lika som den gamla kvarnen, sorligt nog, kommer att försvinna undan för moderniseringen. 1933 breddades vägar och var det andra gången man lade en ny väg genom Villingsberg, då var det "Riksnian", som fick sträckning rakt genom byn mellan dåvarande Bruksgatan och slingan söder om kvarnen.     

"Riksnian" ska läggas om på sträckan Karlskoga-Leken, som berör Villingsberg, och för tredje gången blir det nu, när en ny basväg dras nästan spikrakt genom Villingsberg. Den här gången var det ett stort ingrepp både i naturen och i bygdens liv. Ett hus revs, två hus flyttades söder om den nya vägsträckan, gamla kvarnen revs, kapellet flyttades ca 40 m bort från vägbygge, den gamla stenbron revs och byggdes en ny mindre bro istället samt en stor ny bro över Villingsälven. Nu kommer Villingsberg delas av i två delar med en hög mur som heter E18.                                                                                                 Det skrevs i tidningar då: " Skogsarbetarfamilj har tvångsflyttats för kanoner och väg". - "Riksvägen "bowlingklot" i Villingsberg - Fastigheter kastades undan som käglor". Du kan ladda ner PDF filen och läsa mer om tidningsurklipp. 

Villingsbergs 10 åriga kamp "Vi vill till Karlskoga!"

Villingsberg tillhör Lekbergs kommun med Fjugesta som centralort. Vid kommunreformen 1971 uppgick Lekebergs landskommun i Örebro kommun, men långt innan detta kommunreformen vill byborna flytta till Karlskoga. Början av 1960-talet tar Villingsbergsborna kampen om förflyttning till Karlskoga kommun med "kampledare" Erik Gustafsson i spetsen.   

I april 1939 flyttar Erik Gustavsson och fru Ingeborg in i Östra Björntjärn. Sju år senare, mars 1946, flyttar familjen till Villingsbergs mässen som var det nybyggda skogshuggareförläggningen för att driva matservering för huggare och skogshuggare skola, men bara till augusti 1947. Då kom Vivian och Thure Ahlstedt med familj och tog över matserveringen. Familjen Gustafsson flyttade in i den östra lägenheten på Smedsgården och Åke och Ulla-britt Persson flyttade in i den västra lägenheten. På försommaren 1954, flyttar familjen Gustafsson in i ett nybyggd hus i Hagen. Snart efter byggdes ytterligare två nya hus i Hagen och förts fick familjen Gustafsson sin närmast granne Gunvor och Nils Nilsson från Sågstugan vid E18. Nils Nilsson flyttade till Villingsberg från Kvistbo 1946. Det andra nubyggda huset flyttade familjen Persson, som tidigare varit granne med Gustafsson på Smedsgård. I Hagen bor de till våren 1985. 

Erik Gustafsson är skogsarbetare liksom de flesta av bymedlemmarna. Det är Erik som har skött namnlistorna och överhuvudtaget hållit i trådarna för Villingsbergsbornas Karlskoga-kamp. Erik säger: "För de som unga och friska har kanske inte resultatet av vår kamp lika stor betydelse som för de äldre. Medelåldern i Villingsberg är ganska hög och vi har en hel del pensionärer. Det är just dessa åldringar som framförallt behöver den närservice som Örebro inte kan ge". 

1963 ilsknade Erik Gustafsson till på allvar. Han gick runt i alla stugorna och samlade namn för att så småningom skicka listan till de kommunala myndigheterna och begära villingsbergarna förflytta de till den kommun de borde tillhöra. Han fick enormt gehör. 88 procent skrev på då och den sista listan skrevs på av 93 personer i ett samhälle med 98 invånare över 15 år. Det var alltså ingen tvekan om vad byborna ville. 

Den första namnlistan och skrivelsen i det här ärende skickades till berörda myndigheter i början av 1964. Då tillhörde Villingberg Lekebergs kommun, med Fjugesta som centralort. Före och i samband överföringen Lekeberg till Örebro kommun 1970 drog man igång en ny kampanj och nya listor skickades runt bland invånarna. Men även den gången blev det ett annat beslut än vad de berörda av det själva ville.

Om någon undrar, varför vill byborna tillhöra Karlskoga, är svaret väldigt enkelt. Från Villingsberg är det 33 km till Örebro. Före 1970 var barnavården i Mullhyttan och försäkringskassan samt alla kommunärende i Fjugesta. Efter 1970 fick barnen åka till olika skolor i Hidinge - Lekeberg eller Örebro beroende vilken klass de gick och byborna var tvungen att åka till Örebro lasarett, om man inte vill besöka privat läkare i Karlskoga.

Ett samhälle med ca 100 invånare, samhället som har ett pensionärshem med fyra lägenheter, en taxi och litet lanthandel saknar post, bank, bio, teater, frisör, blomsteraffär, försäkringskassa, systembutik - samhälle som saknar nästan allting - de saknar Karlskoga som är bara 13 km borta, en sak som Villingsberg redan har, postnummer 691 00 Karlskoga och brandsläckningsavtal med Karlskoga. Var det pengar som styrde detta ärende?  "Kommunen behöver våra skattepengar" säger villingsbergsborna- "Så var det inte", kontrar kommunen genom förvaltningschef Lars Ernestam. "Det var Hidinge kyrkoförsamling som var i behov av skattepengarna, inte kommunen"! 

Hur som helst - Villingsberg sågades av från Karlskoga. Man fick dock löfte om att frågan skulle tas upp till ny behandling i samband med det stora kommunreformen i januari 1971. "Vi har full förståelse för deras önskemål" , säger Ernestam i Lekebergs kommun. "Visst bör de höra till Karlskoga. De har ju f.ö. samma dialekt som karlskogaborna...! De är inga närkingar"! 

Tidigast i början av 1973 kan Villingsbergsborna räkna med att få sina önskemåk tillgodosedda. Den skrivelse som Villingsberg sände till Länstyrelsen i början av året 1973 har vandrat fram och tillbaka mellan olika instanserna utan att några större invändningar har gjorts. Ärendet ligger just nu hos Kungl. Kammarkollegiet i Stockholm: Kammarrådet Agnar Arfvidson tror att det finns goda möjligheter för det lilla samhället att lyckas den här gången. Officiellt besked hur det går kan åtminstone inte ges före årets utgång.

Länstyrelsen i Örebro har meddelat att det inte föreligger några allvarliga geografiska och ekonomiska hinder för en ändring. Frågan skall dock utredas grundligt innan vi kan ta ställning.

Om villingsbergarnas krav ännu en gång skulle hänga upp sig, beror det på ekonomiska faktorer. Villingsberg tillhör nu Hidinge församling. Vid ett kommunbyte skulle byn komma in i Karlskoga kyrkoförsamling, det blir alltså ett skattebortfall för Hidinge och det skulle i sin tur innebära enligt Länstryrelsens beräkningar att den församlingen vore tvungen att höja sin kyrkoskatt med 18 öre. Byborna hade delvis rätt om skattepengar!

HIDINGE BÖR GE BESKED! Av den anledningen har Länstyrelsen begärt remissyttranden från de båda berörda församlingarna, likaså har Örebro kommun fått göra sin röst hörd. Alla utom Hidinge har svarat - de övriga hade inget att invända mot den framstående "reformen" "Vi väntar på Hidinge" säger Arfvidson. Innan dess kan vi inte göra någonting

Efter 10 års kamp får de äntligen flytta över till Karlskoga!

När nyåret 1974 rings in blir 100 villingsbergare karlskogabor. Örebro kommun där de aldrig känt sig hemma för även på papperet bli karlskogingar - vilket de känt sig som i alla tider. Men nu är den 10 år långa kampen över. "Ska man ha med det kommunala att göra för man räkna med 10 år" säger Erik Gustafsson, och bläddra i gamla papper från den tioåriga kampen som först i Villingsberg för att tillhöra Karlskoga kommun. "Det har hunnit bli en hel del papper på den här tiden, namnlistor och skrivelser har skickats till berörda myndigheter i omgångar".

En av de kända Villingsbergs profiler var "Simon i Håkas" Simon Johansson.