Ägare och brukare av Villingsberg

Högst uppe i gränsbergen mellan Värmland och Närke, på Boaskogen, där en gång inlandsisen låg kvar som längst och där vatten ännu avrinner både Öster- och Västerhavet anlades vid den älv, som rinner från Gilsåssjön genom Kärmen, Noren, Villingen och Våtsjön till Möckeln tvenne bruk Villingsberg och Norhammarn.


Villingsberg anlades av två Örebroättlingar, Hans Meinich och Peter Bohm, fick sina privilegier år 1646 på tvenne hammarsmedjor som uppbyggdes vid sjön Villingen på det nyupptagna hemmanet Villingskullen under Medskog i Knista socken och Sanna härad.

1646 Hans Meinich och Peter Bohm 

Hans Meinich var framstående grosshandlare i Örebro, där hans släkt var ansedd men illa tåld. Han var gift med Brita Utter, dotter till den i Bremen födde patrioten Kasten Utter, som bl.a. anlade Sveriges första faktori i Örebro 1624 och vilkens son adlades von Otter. Makarna Meinich dog 1657 och ligger begravda vid sakristidörren i Nicolai kyrka i Örebro. 

Grosshandlaren i Stockholm senare skeppsredaren i Örebro Peter Bohm var sannolikt släkt till överborgmästaren i Örebro Lars Olofsson Bohm av gammal adlig Örebrofamilj och Peters maka Anna var dotter till den från Tyskland inflyttade brukspatronen på Garpenberg och Riddarhyttan Thomas Funk och hans hustru Margareta Döpken. Peter Bohm dog 1668. Hans syster Brita Larsdotter Bohm var gift med den Ostfriesland inflyttade förmögne överborgmästaren och grosshandlaren i Stockholm Hans Hansson.

År 1649 gav Bregskollegium privilegium på ett nytt bruk Norhammarn, beläget vid Norens utflöde och anlagt Örebroköpmännen Nils Torstensson, Lars Jönsson och Ingel Sandersson. Bruket som hade en knipphammare eldhärjades på 1650-talet men uppbyggdes snart igen. Torstenssons del ärvdes sedermera av sonen Gabriel Nilsson medan den andra delarna förvärvades av Örebroköpmannen Anders Pedersson. Peter Bohm anlade tillsammans med svågern Simon Funck och Meinich bleckbruket vid Garphytte silververk, ägde Hageby hammare vid Nora och hade flera intressen på Närkesslätten samt ärvde av svärfadern även ¼ i Garpenberg. Meinich köpte av Gabriel Nilsson dennes hälvt i Norhammarn samt Medskog och Villingskullen för 300 daler kopparmynt samt byggde på det sistnämnda hemmanets mark bruksherrgården VILLINGSHAMMAR. Till "Willings Hambrar" skulle 1652 läggas en ansenlig kronoskog. I september samma år tillkallades också nämndemän från Karlskoga för syn och uppstegning av sockengränsen.


1656 Albrecht Tomasson Funk

1656 blev rådmannen Albrecht Tomasson Funk ägare till såväl Villingshamrarna som Norhammaren och man började nu tala om "Funkhamrarna".

Den 1. december 1656 sålde Meinich för 6000 riksdaler specie sina domäner till Peter Bohms svåger e. o. rådmannen i Stockholm Albrecht Tomasson Funk, vilken tidigare förvärvad Peter Bohms delar i bruket sedan denne ruinerad sig på Garpenberg. Funk köpte den återstående av Anders Pedersson för 800 riksdaler specie den återstående hälften i Norhammarn och kom därmed att bli ensam ägare till två bruken vilka nu en tid kallas FUNKHAMBRARNA och omfattade en domän från Velamshyttan i söder till Stråsjön och Snöbergshyttan i norr.


Brita Hansdotter Funk

Albrecht Tomasson Funk hade i gifte med Bohms svägerska Ingrid Hansdotter och dottern Brita Hansdotter Funk ärvde bruket. Hon var under 1670-talet gift med brukspatronen på Simla Peter Petersson vilken utökade Villingsberg med delar i Snöbergshyttan som han även satte i stånd.

Peter Petersson 


1681 Johan Nohlanwähr

Efter Peterssons död gifte änkan1681 om sig med sekreteraren och advokatfiskalen i Bergskollegium, assessorn Johan Nordanwäder. Den 17 oktober 1682 adlades under namnet Nohlanwähr. Under hans tid reparerades bruket upp och hade nu tre hamrar och fem härdar samt producerade 1000 skeppund stångjärn. Han tillköpte Hidinge kvarn, två skattehemman i Vreta by, Östra och Nybble. P.g.a. iråkad dåligt ekonomi sålde Johan Nohlanwähr godset 1702 för 14.000 riksdaler till makans moster Elisabeth Hansdotter Funk.


1702 Elisabeth Hansdotter Funk

Elisabeth Hansdotter Funk skänkte samma år bort bruket som julklapp till sin dotter som också hete Elisabeth.


1702 Elisabeth Hansdotter Funk

Elisabeth Hansdotter Funk gift sedan 17 januari 1697 med Carl Gustaf Rehnskiöld. 

Carl Gustaf Rehnskiöld

En av karolinska tidens mest lysande krigare. Efter fältmarskalkens Carl Gustaf Rehnskiölds död sålde Elisabeth Villingsbergsbruket den 1 december 1722 till Bengt Erlandsson Hofsten för 22.000 riksdaler pommerske. Hans efterkommande skulle komma att bebo den gamla gården i fyra generationer under ett och ett kvarts sekel.


1722 Bengt Erlandsson Hofsten

Bengt Erlandsson Hofsten föddes den 6 mars 1689 i Karlstad inom en sedan 1500-talet känd bonde- och prästsläkt från Köla. Han sökte p.g.a. innehavet av Villingsberg adelskap och tilldelades sådant 1726. Gift med Ingrid Brita Kolthoff hade han två söner av vilka de äldste Erland föddes den 7 augusti 1719 och sedermera ärvde Villingsberg.


1752 Erland Erlandsson von Hofsten

Erland Erlandsson von Hofsten var kammarherre, utökade bruket med Valåsen och Riseberga och dog på Villingsberg den 8 augusti 1758. I sitt gifte med 1743 med sin fränka Christina Kolthoff hade han sonen Erland som föddes på Villingsberg den 12 juni 1751.


1758 Erland Erlandsson von Hofsten

Denne Erland Erlandsson von Hofsten var brukspatron till halva Villingsberg-Riseberga medan syster ärvde resten och hans äldre broder Valåsen. Erland Erlandsson von Hofsten gifte sig den 31 maj 1778 på Villingsberg med sin fränka Anna Elisabeth Ullmarck.


1793 Hinric von Hofsten

Fram till år 1800 skulle Erlands båda söner Erland och Hinric, födda 1781 och 1785, växa på Villingsberg, men sedan skildes deras vägar. Hinric lämnade bruksmiljön för att i stället bli registrator i Kristinehamn. Under åren 1816-1833 var han bosatt på Övre Östa i Närke. Erland blev kvar på Villingsberg tillsammans med sin mor. Han skötte bruket tillsammans med inspektorerna Rundberg och Roman, vilka i likhet med sina föregångare tycks ha haft en självständig ställning och betydande befogenheter. Efter 1812 utsågs Erland till häradsdomare och omkring 1820 till häradshövding. 1834 skulle han och brodern Hinric byta vistelseorter. Erland flyttade till Övre Östa med sin familj och Hinric kom nu till Villingsberg där modern fortfarande var bosatt. I januari 1834 dog Hinric på Villingsberg och efterlämnade som arvinge sonen Sten Erland von Hofsten.


1834 Sten Erland von Hofsten

Sten Erland von Hofsten skulle gå till historien som en av de mest populära brukspatronerna på Villingsberg. Han skulle välja den militära banan och bli löjtnant vid regementet i Örebro. Han tog avsked från Nerikes regemente 1846. I ett dokument från 1847 omnämnes han som disponent och delägare. Bruket upplevde nu en glansperiod. Ett flertal av de hus som finns kvar byggdes. Politiskt aktiv var Sten Erland von Hofsten också invald i riksdagens 1:a kammare. Han var intresserad av dåtidens nya kommunikationssätt, järvägen, och var ledamot i styrelsen för den järnväg som skulle bli landets första och som avsåg sträckan Nora - Ervalla - Skebäck.

För att gårdsfolket skulle slippa gå den långa vägen till Knista kyrka började han bygga ett brukskapell den mycket vackra kullen söder om bruket men detta blev aldrig färdigt.

Sten Erland von Hofsten var frikostig mot sina underlydande. Då han sålde bruket skakades Bergslagens alla småbruk av den nya tiden. Bolagslagstiftningens införande, skråväsendets upphävande, ståndsriksdagens avskaffande, industrialismens framträdande och mycket annat gjorde att de många hundra små brukare kom att samlas på 5-6 stora bolag, samtidigt som de gamla familjerna blev hemlösa och nya driftiga personer sökte sig fram. Några av de starkare av dessa senare lyckades rentav att under ännu ett halvt sekel hålla storbolagen stången. Det rådde sorg bland brukets folk den dag Sten Erland von Hofsten sålde Villingsberg 1856 till Carl Johan Yngström.


1856 Carl Johan Yngström

Carl Johan Yngström var kanske Bergslagens skickligaste och rikaste "nypatron". Han föddes den 29 juli 1814 som son till en fattig gruvfogde och tog namnet Yngström efter sjön Yngen som låg i hans födelsebygd. Redan 1847 inköpte han Alexander Hedbergs bruk Finshyttan och strax efter 1850 Anders Hedbergs Edsholm-Storbrohyttan. 1853 hade han förvärvat resten av Storbrohyttan. Den 8 augusti 1854 gifte han sig på Norra Saxån med den förmögna brukspatronsdottern Louise Fredrika Berggren och blev därigenom även ägare till Norra Saxån. Sedermera inköpte han utöver Villingsberg även Valåsen och 1870 av Degerfors AB Strokirksbruket Ölsboda. 1885 bildade han av Villingsberg, Valåsen och Ölsboda Villingsberg AB. Carl Johan Yngström dog den 9 januari 1907 på Valåsen och hans arvingar sålde hela domänen utom Ölsboda till Bofors-Gullspång AB.

"Willingsberg, Jernbruk i Vestra Nerike" Blyertsteckning av C, W. Sundber, 1873


1907 Bofors - Gullspång AB

Bofors - Gullspång i sin tur sålde godsen till Wargöns AB 1916


1916 Wargöns AB


1924 Domänverket

1924 inköptes Villingsberg av Domänverket, som bildade "kronoparken Villingsberg".                                          Under åren 1925 - 1938 hade Skogshögskolan sommaröving vid Villingsberg


1944 Kungliga Bergslagens artilleriregemente

Enligt statsmakternas beslut uppläts år 1944 ett område om sammanlagt 10.000 har och kronoparkerna Villingsberg, Garphyttan och Tysslinge till skutfält för Kungl. Bergslagens artilleriregemente. Som förläggningsområde till skytfältet överläts samtidigt med äganderätt för lantförsvaret, Villingsbergs herrgård med ett markområde om 215 har att förvaltas av chefen för A9.

Källor

Karlskoga berslag 1988. Årgång 29. Utgiven av Karlskoga bergslags hemgygdsförening. Ur Villingsbergs historia av Nils Bergius - Villingsbergs bruk av Jonas Hedberg - Foto/redgering: EK Photography, Esko Kinnunen